– eller Argus igår, idag, imorgon & andra, kanske okända märkligheter.

(hela den här texten är skriven 1995 som »nekrolog« till tidskriften Den Blinde Argus sista nummer)

År 1985 reciterade en blind man ur Then Swänska Argus på en småländsk fest. Innantill. Mannen presenterade sig som »Loui« – men lämnade sedan tillställningen, snabbt och nästintill obemärkt. I hastigheten tog han på sig fel kängor. Det var ett mystiskt, men så här i efterhand, nästan profetiskt besök. Senare har det visat sig att ingen av de övriga festdeltagarna någonsin talade med denne »Loui«, ingen kände honom, ingen hade bjudit in honom. Och, ett felande par kängor blev förstås kvar (ni vet ju hur rörigt golvet i hallen brukar bli). En av våra vänner, Fibbe, hade inget val – för att komma hem fick han gå i en blind mans skor.

Jodå, möter man någorlunda litterärt intresserade människor i inte alltför hög ålder, är det möjligt att de känner till Den Blinde Argus. Åtminstone till namnet. Detta gäller vanligen även festivalbesökare av ungdomligare årgångar.

   De i den högre åldern, alternativt de verkligt pålästa, nämner Then Swänska Argus, Olof von Dalins epokbildande veckotidskrift utgiven åren 1732-34. (Dock: en kvinnlig psykolog hävdade i en bokhandel helt nyligen att förkortningen DBA självklart står för dagbehandlingsavdelning…)

   Andra människor börjar prata om en jättestor man bosatt på en ö i Adriatiska havet.

   Den Blinde Argus rykte står sålunda tyvärr icke i proportion till vare sig upplaga eller faktisk försäljning.

Then Swänska Argus popularitet berodde till stor del på dess bruk av talspråk och satiriska stil, vilket på den tiden var något helt nytt.

   För att antyda en förklaring till förekomsten av ordet Blinde i tidskriftens namn, behövs bokstaven »c« (jfr T.C Ericsson), där »c« i detta sammanhang självklart utläses »se«.

   Dalin, denne halländske (jfr P. Wahlbeck) prästson, som sedermera lämnade sin lovande karriär som kunglig bibliotekarie för att bli hovkansler, anses som en av 1700-talets främsta svenska författare.

   När Olof adlades 1751 tappade han sitt »h« i Dalin (jfr M. Dahlin).

»Drivkraften att skriva kommer ur önskan att se sitt namn i tryck. Sprida ledtrådar, låta andra tyda tecknen. Korrekturfel däremot är oförlåtliga, bevisligen slarviga.«
Vissa bokstäver återfinns aldrig. Andra ännu mer sällan.

Francis Picabia och Marcel Duchamp (notera: båda namnen med »c«) gav i New York ut tidskriften The Blind Man 1917. Det var inte första försöket, inte det sista. (Att ge ut tidningar var och är ofta vanebildande.)

Den välrenommerade litteraturhistorikern Martin Lamm har översatt ett antal svenska verk till franska, bl a flera titlar av Strindberg och Swedenborg, men även Olof von Dalins satiriska och omtalade bok Wisdomsprof – eller Herr Arngrim Beserks förträfflige tankar öfver et fynd i jorden, som utgavs första gången 1739, på franska med (den något intetsägande) titeln Monsieur Beserk se raviser 1906.

   Den viktiga översättningen av Then Swänska Argus försenades gång på gång, men efter år av arbete (av Lamm), samlades de mest intressanta artiklarna, valda ur flera årgångar, i en enda franska volym, Les yeux d’Argus.

Det är främst tack vare konstnären Nils von Dardel, och Rolf de Maré, Svenska Balettens grundare, som översättningarna av Dalins gamla skrifter spreds, och märkligt nog blev populära i Paris konstnärskretsar i seklets början.

   Lennart Hyland har aldrig varit eller betraktats som varande »ready-made«. Vilket faktiskt har hävdats. Duchamps flasktorkare förekom alltså inte i något av Hylands hörn-program.

Var och en får ju som bekant »vara sin egen fotboll«, spela schack eller försöka hitta sina egen litterära nisch. Kanske söka andra sysslor, läsa Gesualdo Bufalinos roman The Blind Argus, skaffa modem…

Olika källor ger vid handen att Rolf de Maré, och Nils Dardel skänkte bort i stort sett halva upplagan av Les yeux…

   Boken blev gåvor till vänner som t ex Francis Picabia och Jean Cocteau. Både de Maré och Dardel kände Martin Lamm mycket väl, de rentav kallade honom för Agne (!), ett smeknamn som myntades under åren i Paris (jfr franskans agneau=lamm), ett namn som dock Lamm i sina memoarer senare bestämt förnekar.

En annan utmärkt gåva, en bröllopspresent, som emellertid (av olika anledningar) aldrig gavs bort är en LP-skiva med engelska bandet The Wedding Present. Till Bengt Wedding med fru. Håkan har den fortfarande i skivbacken. Inslagen i presentpapper.

Vad Picabia egentligen ansåg om Les yeux d’Argus framkom väl aldrig, men Man Ray som ogillade i stort sett allt som inte tillhörde den s k framtiden, fann volymen »dammig«, även om själva omslaget tilltalade honom. Detta enligt egna (och utmärkta) boken Self Portrait.

Arbetet med att ge ut och redigera en tidskrift är givande på många sätt. Men hur många är det egentligen som upptäcker den typografiska lilla skillnaden mellan t ex ”fisk…” och "fisk..." – och är finesserna värda den tid det tar att utföra dem? Vad anser du? Och behöver man ha en åsikt? En utsikt?

   Ger man verkligen ut en tidskrift om man inte trycker den – utan endast publicerar den digitalt? Framtiden får utvisa detta. Vem hittar en nedgrävd sko – och kallar den ett fynd?

Uttrycket »Håll ögonen öppna« har flitigt används i DBA. Nu återigen. När nu Slaktar-Bengt får ta namnet Den Blinde Argus in i mörkret för gott, vill »argus area« muta in ett kom-ihåg-område i hjärnan. Håll dina ögon öppna, för i trakterna kring www.passagen.se/tvs/ kommer troligen våra hemsidor att dyka upp. Men hav tålamod, ännu så länge finns denna @rea endast i en källare i Enskede. I övrigt: använd megafon.

Visst namndroppande tillåtet, så här i (bok)slutet… Tack till: Charlotte Sometimes, Rolf, Kent J. Silver, Lars (Lindshammar), Rossi, TT-Henrik, Janneåfredrik, alla Håkan, Livsfalangen(!), Westermans (– där första beställningen alltid var »en stor&liten, tack«),  t c,  och – mamma, trogen prenumerant. Ni är alla inympade i mitt kommande bonsai-rike.

Stuart Baxter, croquet-spelaren i nattskjortan, har nog aldrig funnits, däremot Louis Braille, som klokt nog uppfann blindskriften. DBA har aldrig varit utgiven i braille-skrift, trots sådana påståenden under bokmässan.

Kom ihåg att den goda, trovärdiga osanningen ofta piggar upp den grå verkligheten. Bland orden finns plats för både allvar – och en och annan larv. Slutligen; avslöja aldrig en pseudonym, och bevara dina hemligheter väl.