huden på Franks fingertoppar är av bark 
sträva förhårdnader
bassträngarnas sandpapper
en blues om livet i öknen

den torra strupens dröm om en apa
ipa eller en poppel
att ligga under

så torkade är rotfrukterna
bortglömda
som hårda dadlar
ingen längre vill ha

ena den enda
andra den ena
skrumpen

som en i en grotta kvarglömd aprikos

upprepa ljuden
du hörde efter
talet om ekon
upprepa
dem

och du skall finna skugga





not: 'Rödbetor' är syster till dikten 'Franks extrajobb' ur Dubbelhaka.

I den slocknande stjärnans hjärta
aska och förkolnade rester av svartpoppel
den blinda ödlan kravlar ut
ur gravurnan.

Det bevisar ingenting.

Genom ett obetydligt kryphål kommer nu
en kosmonaut in i atmosfären ingen frälsare
med den grova huden eller barken vidöppen
det virvlar ur munnen sprutar saliv och ord om vartannat
ut forsar användarnamn jukebox kodlås fiktion hjärtljud membran
rasrisk svepskäl ogräs vägmärken syrgas friktionsfri besökstid
konsonanter dominerar ljudbilden
ironin utdöd popkultur från ovan
allt detta medan du är tyst närminnet säkerhetskopierades
aldrig.
Ingen återkomst i sikte.

Men kaffet smakar gott.

Sedan lämnar vi dig.

Din linje frekventeras av en kontrollant
som får sina fingertoppar
färgade av att avlägsna skalen.
Han har bråttom och jobbar på provision.
Flera kilo färska rödbetor.

Exakt när ni passerar zon 2
så kommer Frank att rodna,
alternativt visar han dig sitt långa finger.
Det är lila.

Strax därefter når resan sitt slut.

i den slocknande stjärnans hjärta
aska och förkolnade rester av svartpoppel
den blinda ödlan kravlar ut
ur gravurnan

det bevisar ingenting

strör salt på mina fienders underkläder
droppar lite vatten på altaret
delar sedan på fettet, den som är

jag viker av och vandrar genom ljung
ett sökande efter örter, pulpa, papper
därefter vidare mot ärrbildningen

muskulaturen bygger ljudlöst
upp hjärtat i tulpankroppen
använder syran som energi
alla vägar är möjliga

kronbladens färger reflekteras i dammen
muskeln är vagt tvärstrimmig
bär en kärna av äkta vänskap
och i vårens ankomsthall råder upprymdhet
centralpunkten både i byggnaden och i hjärtat är perifert belägen

precis som fläcken på hornhinnan
är den oftast svår att fixera
hjärtmuskeln liknar ibland en solblekt turban
den har två kärnor
det krävs sällsynta förmågor
ett visst mått av fantasi
för att se liknelsen, även i mikroskop

cellerna längst in i köttet
är korta och grenade som klykor
med liten diameter [för att vara muskelceller]

blomknoppen har en egen förbindelse med Arpanet
finner finådriga samband med varandra
den växer men vissnar sedan
inga modem behövs längre, inga tunna trådar
anslutningen med myocard lyckades
cellernas tunnfibriga nätverk
syns som blåtonade band

i ditt vävnadsprov skvalpar
en sorts glansstrimmor på dammens yta

den innersta ringen
tulpanen når näckrosen
i hjärtats muskelvägg anas dina fibrer
specialiserade hjärtmuskelceller
slagets utbredning i muskeln
tätheten av kapillärer är hög

du lever vidare
pulserar
stegrar
dyker

Den första stora filmstjärnan.

När Mary Pickford var som mest populär i början av förra seklet, så sågs hennes filmer antagligen av så många som tolv miljoner människor. Om dagen.

Fotografi från 1914. Mer i radioprogrammet STIL.

–
Men är det sant att Mary verkligen åt rosblad eller inte? Skulle en framgångsrik skådespelare (och smart affärskvinna) äta rosblad för att bli än vackrare? Av fåfänga?
Ja, kanske. Eller så är det sången av Katie Melua som gjort att myten fått spridning. Med vispad äggvita och strösocker kan man kandera rosenblad; det blir säkert godare, åtminstone sötare.

Om du köper rosor så har jag fått lära mig att man ska snitta om dem med en vass kniv, ha varmt vatten i vasen och inte placera dem intill en fruktskål – för att frukterna avger gasen etylen.

Rosor i trädgården? Min ömma moder brukar påminna om att beskära rosbuskarna »när björklöven blivit stora som musöron«, dvs inte för tidigt på våren. Vi har några stackars plantor som fanns när vi flyttade in, säkert planterade redan på 60-talet. Vartannat år eller så, kan en stor, gulvit ros slå ut. Den borde inte kunna bli så vacker med tanke på hur halvvissen rotknölen ser ut, men vissa somrar så händer det. Om inte rådjuren käkat upp knopparna, förstås.

Och det går inte att inte tänka på Gertrude Stein när man tänker på rosor en längre stund.